Högsta domstolen har idag i plenum (alla justitieråd har varit med om avgörandet) enhälligt förklarat att skattetillägg utesluter ansvar för skattebrott. Se här.

Med tanke på mina tidigare inlägg i frågan behöver jag knappast uttryckligen säga att Högsta domstolen har fattat ett klokt beslut. Att Högsta domstolen var tvungen att i någon del ändra sin praxis stod ganska klart efter EU-domstolens avgörande i Åkerberg-Fransson-målet.

Vad som är intressant att notera är några punkter:

– Högsta domstolen tillämpar rättighetsskyddet på ett principiellt sätt och inte strikt utifrån de begränsningar en ordalydelse antyder. Detta kommer till uttryck på två sätt:

1. Genom att res judicata (ett avslutat förfarande utesluter ett nytt om samma sak) och lis pendens (ett pågående förfarande utesluter ett nytt om samma sak) jämställs. Även om de internationella dokumenten bara skyddar den som utsatts för ett avslutat förfarande mot att ett nytt påbörjas, vävs detta skydd samman med skyddet i svensk processrätt mot att ett nytt förfarande påbörjas medan ett tidigare om samma sak pågår (p. 67-71).

2. Genom att skyddet mot dubbla förfaranden enligt EU-rätten sätter normen för skyddet mot dubbla förfaranden generellt: ”Genom att rättighetsstadgans förbud mot dubbla förfaranden och straff omfattar mervärdesskatten, har det samlade svenska systemet med skattetillägg och skattebrott i väsentliga delar redan urholkats. Effekterna av att det underkänns också i fråga om andra skatter och avgifter blir därmed mindre ingripande. Att i rättspraxis upprätthålla bara vissa delar av ett system som är tänkt att vara sammanhängande skulle vidare leda till en svårförklarlig ordning och en i vissa fall svårtillämpad skillnad i reaktion på likartade regelöverträdelser.” (P. 58.)

– Högsta domstolen finner att dess utrymme att agera självständigt är större när lagstiftaren har försuttit sin chans: ”Det måste då också vägas in att rättsutvecklingen i Europadomstolen sedan år 2009 inte har föranlett de lagstiftningsåtgärder som hade kunnat förväntas.” (P. 58.)

– Högsta domstolen begränsar ”klart stöd”-kriteriet till de fall som det avsåg från början (NJA 2000 s. 622), nämligen som ett argument för att inte utvidga rättighetsskyddet utanför vad som följer av EKMR:s text och Europadomstolens hittillsvarande praxis. (P. 54).

Sammantaget kan sägas att Högsta domstolens ambition uppenbarligen har varit att få systemet att hänga samman, med tydligt företräde för den enskildes fri- och rättigheter och processuella garantier.

Finns några oklarheter kvar? Det skulle i så fall vara andra fall där olika sanktioner följer efter varandra i olika förfaranden, såsom straff för trafikbrott <-> körkortsåterkallelse, straff för brott mot djurskyddslagen <-> djurförbud etc. Här är en intressant fråga vilken betydelse det kan ha att körkortsåterkallelse och djurförbud inte är rena sanktioner utan också har som syfte att hindra trafikfara respektive att djur far illa. Frågan är då också om det kan ha någon betydelse vad som kommer först av den straffrättsliga och administrativa sanktionen.