Under 1500-talet skaffade många av de danska och svenska häraderna sigill. I Sverige föreskrevs i kallelsen till 1566 års riksdag att prästerna och bönderna skulle föra med sig sitt häradssigill (Uno Lindgren, Heraldik i svenska författningar, Lund 1951, s. 31).

Danska och svenska häradssigill har ofta symboler som anknyter till jordbruk och skogsbruk. Det förekommer också militära symboler och symboler som gör vapnet talande för häradsnamnet. Dessutom finns några härader med vad som kan uppfattas som rättssymboler. Häradet utgjorde domkrets för häradsrätterna, som hade hand om rättskipningen på landet.

Luggude härad i Skåne har ett vapen som nu uppfattas som om det innehåller ett andreaskors. Tittar man emellertid på de äldsta sigillen belagda från år 1524, 1584 och 1610 är det tydligt, i vart fall i de senare två sigillen, att det är fråga om två korslagda stavar (se P. B. Grandjean, Danske herreders segl indtil 1600, København 1946, s. 62-63).

 

 

 

 

 

 

 

Fjäre härad i Halland har också ett vapen som i  modern tid har uppfattats som om det innehåller – utöver fjädrar – ett andreaskors (se C. G. U. Scheffer, Heraldisk spegel, Stockholm 1964, s. 103). Fjädrarna var troligen ursprungligen blad men har kommit att bli fjädrar i anslutning till häradets namn. Andreaskorset var ursprungligen – år 1560 – två korslagda stavar (P. B. Grandjean, Danske herreders segl indtil 1600, København 1946, s. 58).

 

 

 

 

 

 

 

Bjärke härad i Älvsborgs län har ett sigill med två korslagda stavar, omgivna av siffrorna i årtalet 1565. I en version från år 1600 ser det mer ut som ett utböjt andreaskors, men i ett nytt sigill av år 1619 är det åter två korslagda stavar (belägg i Riksarkivets samling av avritningar av häradssigill).

Ulleråkers härad och Bälinge härad, båda i Uppland, gränsande till varandra, har sigill som påminner om varandra. Ulleråkers härad har i ett sigill, belagt år 1571, två korslagda stavar åtföljda dexter och sinister av två blommor (rosor?). I senare belägg är blommorna borta och stavarna liknar mer ett andreaskors. Det ser dock fortfarande ut att vara stavar som avses.

 

 

 

 

 

 

 

 

Bälinge härad har i ett sigill, belagt år 1568, två korslagda stavar åtföljda dexter och sinister av två sexuddiga stjärnor. Även här ser det ut att vara andreaskors i senare belägg, men även dessa andreaskors ska nog föreställa stavar.

 

 

 

 

 

 

 

Jacob Grimm har i ”Deutsche Rechtsalterthümer” (nytryck 1955) tagit upp stavens olika rättsliga symbolfunktioner (bd 1 s. 184-190). Den användes således bl.a. vid markavsöndringar och marköverlåtelser. En stav kunde brytas över den dömde varefter delarna kastades framför hans fötter. Kungar, furstar och domare kunde hålla en stav i handen. Grimm ger som exempel att många urkunder börjar med satsen ”da ich mit gewaltigem stabe zu gericht saß” eller ”den stul besaß und den stab in der hand hielt”. Det finns också exempel på att den som skulle svära en ed vidrörde staven, och att domaren själv vidrörde staven för att bekräfta sin domared. Om domaren ’lade ned staven’ betydde det att domarämbetet var ledigt.

Lizzie Carlsson har i RIG 1951 diskuterat förekomsten av stavar i svenska domstolar. Hon har – dock utan att beakta häradssigillen – endast funnit begränsat stöd i källorna för förekomsten av domarstavar. Ett sådant stöd är en bild i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken, 1555, där en domare håller en stav, dock med annat utseende än i sigillen:

Vid en googling kan man hitta några österrikiska exempel på domarstavar. Dessa är dock – med undantag för en stadsdomarstav från 1600-talet – av en mer långsmal karaktär än stavarna i de svenska häradssigillen.

Information om stadsdomarstaven från Wels finns här, om domarstaven från Schrattental här, om Egg här, och om Wenns här. Vilka slutsatser man kan dra av dessa österrikiska exempel för nordisk del är väl tveksamt, men de är exempel på samma tyska tradition som Grimm anförde belägg för. Nordiska domarstavar kan ha gemensamma rötter med de österrikiska.

Inger Larsson har i boken ”Svenska medeltidsbrev. Framväxten av ett nordiskt skriftspråk” (Stockholm 2003) diskuterat vad ”skaftfarning” var för något (s. 169-171). År 1341 gav lagmannen i Närke Ulf Gudmarsson och hans hustru Birgitta Birgersdotter (den heliga Birgitta) en kvarn och ett torp till Riseberga kloster. Formalia i form av bl.a. skaftfarning hade enligt urkunden iakttagits. Detta har uppfattats vara en symbolisk handling i vilken ett spjut eller en stav vidrördes. Lagmannen i Västergötland Gustav Magnusson intygade år 1416 att skaftfarning hade ägt rum genom att först överlåtaren, sedan lagmannen och häradshövdingen och slutligen nio vittnen på skaftet. En teori har varit att det var fråga om ett vapenskaft. Enligt Inger Larsson betydde fornsvenskans ’skapt’ skaft eller käpp. I Östgötalagen, byggningabalken 14, används ’skapt’ om en mätkäpp. I Skånelagen användes ’schaft’ om en tre alnar lång mätstång. Skaftfarning skulle därmed enligt Inger Larsson kunna betyda att i vittnens närvaro mäta upp det aktuella stycket mark. Å andra sidan användes också ordet ’stang’ för en mätstång som användes för att mäta jord.

Den stav som finns i sigillen är för kort och tjock för att vara en mätkäpp eller mätstång, men den kan mycket väl vara en domarstav. Det är svårt att hitta någon annan rimlig tolkning av sigillbilderna. Det är också påfallande att korslagda stavar finns i häradssigill från olika härader i Skåne, Halland, Västergötland och Uppland; således har samma idé uppkommit på flera ställen ungefär samtidigt. Frågan uppkommer också om skaftfarningen – utöver teorierna om vapenskaft och mätstång – som ett tredje alternativ kan ha haft med en domarstav att göra?