Ordförandena i de båda högsta domstolarna Marianne Lundius (Högsta domstolen) och Mats Melin (Högsta förvaltningsdomstolen) har på DN debatt önskat att några ytterligare åtgärder som stärker domstolarnas oavhängighet skall vidtas.

Det handlar om att – i linje med de förändringar som år 2011 genomförts i Regeringsformen – göra den dömande makten mera fristående från den styrande makten. Endast så kan den dömande makten fullt ut ”tjäna som en balanserande kraft till försvar för rättsstaten och enskildas rättigheter”.

Alltså: ”Domstolsverket bör ledas av en styrelse, i vilken en majoritet är domare. Justitiekanslerns tillsyn över domstolarna bör avskaffas.”

Det är lätt att hålla med. Det är fråga om naturliga följdändringar av grundlagsreformen. Förebilder för ett domarstyrt domstolsverk finns i Danmark, om man inte – som de båda artikelförfattarna föreslår – sneglar på Arbetsgivarverkets utformning. Även där finns ett kollegialt inslag, som härleds från de berörda myndigheterna, i sättet att styra verket.

När det gäller enhetligheten i rättstillämpningen och följsamheten mot ny lagstiftning – andra aktuella frågor – är det de högsta domstolarnas ansvar att verka för enhetlighet och riksdagens ansvar att stifta tydlig lag. Om lagen inte klart och tydligt ålägger enskilda skyldigheter, eller om den är oklar eller strider mot grundläggande fri- och rättigheter, är det domstolarnas ansvar att inte tillämpa den till nackdel för enskilda.