Den svenska dubbelbestraffningens dödsryckningar?

EU-domstolen meddelade igår, den 27 februari, sin dom om skattetilläggen och dubbelbestraffningen. Se här.

Jag har tidigare kommenterat generaladvokatens yttrande. Glädjande nog anser sig EU-domstolen, till skillnad från vad generaladvokaten föreslog, böra pröva att rättssäkerhetsgarantierna enligt EU:s rättighetsstadga fungerar när EU-rätt genomdrivs mot den enskilde, oavsett om brister i ett förfarande gäller generellt i en rättsordning. EU-domstolen skriver i p. 21:

”De grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan måste således iakttas när en nationell lagstiftning omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, och något fall som sålunda omfattas av unionsrätten, utan att de grundläggande rättigheterna äger tillämplighet, är följaktligen inte möjligt. Är unionsrätten tillämplig innebär detta att de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan är tillämpliga.”

I frågan om dubbelbestraffningen skriver EU-domstolen i p. 34-35 bl.a.:

”Domstolen konstaterar i detta avseende att artikel 50 i stadgan inte hindrar en medlemsstat från att, för samma gärning i form av underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att deklarera mervärdesskatt, tillämpa en kombination av skatterättsliga och straffrättsliga sanktioner. I syfte att säkerställa uppbörden av samtliga inkomster från mervärdesskatt, och därigenom att värna unionens ekonomiska intressen, står det medlemsstaterna fritt att själva välja de sanktioner som ska vara tillämpliga [—]. Dessa kan således utgöras av administrativa sanktioner eller av straffrättsliga sanktioner eller också av en kombination av dessa båda sanktioner. Det är först när ett skattetillägg har straffrättslig karaktär, i den mening som avses i artikel 50 i stadgan, och det vunnit laga kraft, som den artikeln hindrar att en och samma person lagförs för samma gärning.

Tre kriterier är relevanta för bedömningen av huruvida ett skattetillägg har straffrättslig karaktär. Det första kriteriet är den rättsliga kvalificeringen av överträdelsen i nationell rätt, det andra kriteriet är överträdelsens art och det tredje kriteriet är arten av och strängheten i den sanktion som den berörde kan åläggas […].”

Frågan är alltså hur skattetillägg skall definieras i svensk rätt, som straff eller inte? Är skattetillägg straff, strider det mot EU-rätten att döma till straffrättslig påföljd om det finns ett lagakraftvunnet skattetillägg.

Högsta domstolen uttalade i NJA 2010 s. 168 – det fall som indirekt ligger till grund för att frågan hamnat på EU-domstolens och Europadomstolens bord – i p. 18-19 bl.a.:

”Det grundläggande kriteriet för såväl skattetillägg som skattebrott är i allmänhet oriktig uppgift. Vad som vid samma oriktiga uppgift skiljer straffansvaret från skattetillägg är i princip endast att det förra förutsätter uppsåt eller grov oaktsamhet. Det är enligt HD:s mening uteslutet att Europadomstolen med hänvisning till skillnaderna i subjektivt hänseende skulle anse att förfaranden som avser samma oriktiga uppgiftslämnande inte avser identiska fakta eller fakta som i allt väsentligt är desamma. [—].

Europadomstolens nya praxis när det gäller vad som utgör samma ”brott” kan emellertid inte anses ha minskat de möjligheter som enligt tidigare praxis har ansetts föreligga att ha flera sanktioner för samma ”brott” som också kan beslutas om av olika organ vid skilda tillfällen.”

Om de dubbla straffen skall leva vidare måste alltså någon domstol konstruera ett resonemang om att skattetillägg är ”sanktion” för ett ”brott” men ändå inte ett ”straff”… Kreativiteten i dömandet torde kunna användas på nyttigare sätt.

Av är intresse också ett uttalande av EU-domstolen (p. 48) om olika rättskällors relation till varandra:

”Av detta följer att unionsrätten utgör hinder för en domstolspraxis som innebär att en nationell domstols skyldighet att underlåta att tillämpa bestämmelser som är oförenliga med en grundläggande rättighet vilken är garanterad i stadgan, är underkastad kravet att oförenligheten ska ha klart stöd i stadgans lydelse, eller i rättspraxis avseende densamma, eftersom en sådan praxis förvägrar den nationella domstolen möjligheten att, eventuellt i samarbete med EU-domstolen, göra en fullständig bedömning av nämnda bestämmelsers förenlighet med stadgan.”

Mera kortfattat: det finns så klart inget krav på ”klart stöd” för att en rättighet i EU-stadgan skall ha företräde framför nationell rätt. Uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § regeringsformen är dessutom också avskaffat. Nu är det väl dags att tillämpa också EKMR så som Högsta domstolen tänkte redan tidigt 1990-tal men sedan glömde: ”en konvention om mänskliga rättigheter, även om den i den inhemska laghierarkin inte har högre rang än vanlig lag, [bör ändå] på grund av sin speciella karaktär ges en särskild vikt i fall av konflikt med inhemska lagbestämmelser” (Prop. 1993/94:117 s. 38.).

Om Martin Sunnqvist

Jur.dr i rättshistoria, rådman vid Malmö tingsrätt
Det här inlägget postades i Domstol, Europakonventionen, Konstitutionell rätt, Rättsfallskommentar, Straffrätt. Bokmärk permalänken.