I dessa tider av nämndemän som också sitter i polisnämnder kan det vara på sin plats att påminna om att det inte får finnas rimliga tvivel beträffande en domares opartiskhet. Europadomstolen uttalade t.ex. i Hauschildt-målet:

”What is at stake is the confidence which the courts in a democratic society must inspire in the public and above all, as far as criminal proceedings are concerned, in the accused. Accordingly, any judge in respect of whom there is a legitimate reason to fear a lack of impartiality must withdraw.”

Det borde vara ganska självklart att man inte först kan sitta i en polisnämnd, hur övergripande och ytligt dess ansvar än är, och sedan sitta i en domstol och kritiskt granska polisens arbete. Varför är det då inte självklart för flera nämndemän? Är det för att vi har en tradition, där vi buntar ihop polis, åklagare, domstolar och kriminalvård till ”rättsväsendet” och ”rättskedjan”? Är det för att vi saknar en konstitutionell tradition, en grundläggande känsla för skillnaden mellan olika statsmakter, en känsla för att domstolarna kritiskt skall granska bevisen för att se om de håller?