Några grundläggande regler (apropå Quick-debatten)

Den kontradiktoriska principen (tvåpartsprocessen) bygger på att varje part – åklagare och tilltalad – kämpar för sin rätt. På det sättet kommer alla relevanta argument fram, och domstolen kan göra en opartisk bedömning.

Det är dock inte alltid detta upplägg fungerar, och av den anledningen skrevs några intressanta regler in i rättegångsbalken, RB (citaten nedan är från originaltexten år 1942, som trädde i kraft år 1948)

(1)

En risk är att åklagaren (eller de utredande poliserna) blir för engagerade i sitt arbete och tillrättalägger i stället för utreder. Det får de emellertid inte göra, de skall även tillvarata den misstänktes rätt.

RB 23 kap. 4 § första stycket första meningen: ”Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas.”

(2)

Det kan också vara så att den tilltalade erkänner sådant han inte har gjort. Försvararen har då en viktig och grannlaga uppgift. Är det klientens vilja att bli dömd just nu som är viktigt, är denna vilja allvarligt menad, eller är något annat mera rätt i ett större perspektiv?

RB 21 kap. 7 §: ”Försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.”

Notera att det står ”den misstänktes rätt”, inte ”den misstänktes intresse”, och att det talas om sakens ”riktiga” belysning.

(3)

Om nu inte heller detta är tillräckligt, har rätten vissa skyldigheter.

RB 46 kap. 4 § andra meningen: ”Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse.”

Detta har redan från början tolkats som att rätten skall beakta sådana omständigheter som talar till den tilltalades förmån, oavsett om han själv åberopar dem eller inte.

(4)

Om det ändå inte blir rätt, finns s.k. resning.

RB 58 kap. 2 §: Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade resning beviljas: [—]

2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat på utgången;

3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller ock  med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer synnerliga skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket han dömts, prövas ånyo [—].”

Några av bestämmelserna har ändrats språkligt, men i allt väsentligt har samma bestämmelser gällt i över sextio år. Å ena sidan kan det sägas att dessa flerdubbla kontroller uppenbarligen inte är tillräckliga. Å andra sidan kan man säga att de kloka män som skrev rättegångsbalken förutsåg att flerdubbla kontroller kunde behövas och att avsikten förstås var att de skulle tillämpas. Det är inte de tre första kontrollerna som är feltänkta, det är när de inte tillämpas tillräckligt effektivt som det kan bli fel. Och då finns den fjärde kontrollen, som en sista utväg.

Om Martin Sunnqvist

Jur.dr i rättshistoria, rådman vid Malmö tingsrätt
Det här inlägget postades i Domstol, Processrätt, Straffrätt. Bokmärk permalänken.