”När diktaturen är ett faktum är revolutionen en plikt”

Pascal Mercier – eller Peter Bieri – har skrivit den läsvärda boken Nattåg till Lissabon. Se om boken t.ex. här. Bland mycket annat finns en underliggande – och emellanåt uttrycklig – problematisering av de etiska överväganden som domare, läkare och lärare måste göra. För domaretikens del kan följande två citat tjäna som en god illustration.

”Alexandre Horácio de Almeida Prado hade varit domare, en berömd domare enligt Coutinho. En domare som hade suttit i rätten under Salazar – alltså under en man som hade satt rättvisan ur spel. En domare som kanske inte hade kunnat förlåta sig själv för det och därför sökte döden. När diktaturen är ett faktum är revolutionen en plikt, stod det på Prados familjegrav. Stod det där på grund av sonen, som hade anslutit sig till motståndsrörelsen? Eller kanske också på grund av fadern, som för sent hade insett sanningen i denna maxim?” (s. 80)

”När jag” – det är här domaren Alexandre Horácio de Almeida Prado som talar – ”stiger in på mitt kontor dämpas smärtorna lite grand, det är som om rummet skulle förvandlas till ett avlastande stöd inne i kroppen. Till strax före åtta är det tyst i byggnaden. Oftast går jag igenom akterna för den aktuella dagen, jag måste känna mig säker på att det inte blir några överraskningar, sådant är en man som jag rädd för.” (s. 263)

De två citaten visar hur domaren i boken dras mellan sin plikt mot rätten och rättvisan och sin persons inte bara känslomässiga utan även kroppsliga förankring i dömandet som ett upprepat förfarande, en ritual. Det handlar om motsättningen mellan den materiella rättvisan och den formella rättvisan, en rättvis utgång i målen och en rättfärdig rättegång. Det sistnämnda är inte tillräckligt.

Om Martin Sunnqvist

Jur.dr i rättshistoria, rådman vid Malmö tingsrätt
Det här inlägget postades i Domstol, Europakonventionen, Processrätt. Bokmärk permalänken.