Legalitetsprincipen – eller hur svårt får det vara att ta reda på vad som gäller?

Högsta domstolen klargjorde i en dom den 23 mars 2012 en detalj i straffrättens legalitetsprincip. ”Detalj” förresten – det är samma detalj som har fått otaliga fortkörningar att vara lagliga i ett antal domstolsavgöranden under senare tid.

Det är på följande sätt. När en myndighet (t.ex. Arbetarskyddsstyrelsen eller Vägverket) blir en ny myndighet (t.ex. Arbetsmiljöverket eller Trafikverket) anses den gamla myndighetens föreskrifter fortfarande gälla. Alla de arbetsmiljöföreskrifter och hastighetsgränser Arbetsmiljöverket resp. Vägverket beslutat om lever alltså vidare.

I en del lagar finns straffbestämmelser, som hänvisar till dessa föreskrifter. Det sker på det sättet att det i en bestämmelse står att den som överträder en föreskrift meddelad enligt § X döms till t.ex. böter. I § X står det då att t.ex. Arbetsmiljöverket eller Trafikverket får meddela föreskrifter. Innan stod det den gamla myndighetens namn i paragrafen.

Den stora frågan är om man skall läsa hela lagen eller förordningen som den står i dag – då finns inget straff för överträdelser av de gamla myndigheternas föreskrifter – eller om man skall tolka in den gamla lydelsen av § X och låta den fortfarande hänvisa till de gamla myndigheternas föreskrifter.

Hade lagstiftaren eller regeringen velat göra det enkelt för den medborgare som ville läsa föreskrifterna och ta reda på vad som gäller, hade det funnits alla möjligheter att skriva uttryckliga övergångsbestämmelser. Hade myndigheterna velat göra det enkelt för medborgarna, hade de omsatt de gamla föreskrifterna i nya föreskrifter i den nya myndighetens författningssamling. Men så sker sällan. Det finns fortfarande gällande föreskrifter från t.ex. det sedan länge insomnade Trafiksäkerhetsverket (bl.a. en som man kan ha nytta av om man har fått parkeringsbot trots otydlig skyltning).

Högsta domstolen har nu slagit fast att det i den aktuella typen av mål – till skillnad från några tidigare, i olika avseenden ganska likartade fall – inte finns några problem relaterade till legalitetsprincipen. Uttrycket ”föreskrifter som har meddelats med stöd av” § X omfattar nämligen ”enligt sin ordalydelse” både föreskrifter som har meddelats enligt § X i dess nu aktuella lydelse och i dess tidigare lydelser. Medborgaren som vill veta vad som gäller kan alltså inte nöja sig med att slå upp i den nu gällande lagboken utan måste hitta alla tidigare lydelser av den aktuella lagen eller förordningen för att veta vilka myndigheter som kan tänkas ha utfärdat föreskrifter. Enligt Högsta domstolen: ”Den omständigheten att det kan fordras efterforskning och överväganden om vad som gäller innebär därför inte att kravet på tydlighet och precision i straffbestämmelser ska anses eftersatt.”

Ett justitieråd – Lindskog – är av skiljaktig mening. Han säger: ”Frågan är om legalitetsprincipens krav på begriplighet är uppfyllt när det” i lagens aktuella lydelse hänvisas till föreskrifter meddelade av en myndighet ”men de föreskrifter som läggs till grund för åtalet är meddelade av” en annan myndighet. Lindskog fortsätter: ”Så är enligt min uppfattning inte fallet alldeles oberoende av vilken giltighet de av [den gamla myndigheten] meddelade föreskrifterna i sig har.” Jag håller med.

Poängen med legalitetsprincipen är förutsebarheten: Det skall vara möjligt att i förväg ta reda på vad som gäller. Och det borde då inte räcka med att det är möjligt men svårt, det borde krävas att det är möjligt och enkelt.

Om Martin Sunnqvist

Jur.dr i rättshistoria, rådman vid Malmö tingsrätt
Det här inlägget postades i Domstol, Konstitutionell rätt, Processrätt, Rättsfallskommentar, Straffrätt. Bokmärk permalänken.