Konstruktiv och dekonstruktiv rättsvetenskap – eller frihet från båda

‘Den konstruktiva riktningen’ kallas ibland (t.ex. i Lars Björnes verk i fyra band om den nordiska rättsvetenskapens historia) 1800-talets begreppsjurisprudens. Det var en vetenskaplig inriktning som försökte bygga upp rätten som ett heltäckande system av principer och begrepp. En positiv effekt var att det alltid fanns ett mönster där nya rättsfrågor kunde placeras in på ‘rätt’ plats. En negativ effekt var att rätten kom längre och längre från verkligheten. Samhället ställde nya krav som inte passade med den begreppsstruktur som hade byggts upp.

Efter att just ha deltagit i den årliga amerikanska rättshistoriska konferensen, som i år var i Atlanta, kan jag notera att ett genomgående drag i den amerikanska rättshistoriska forskningen är att man undersöker hur rätten formats av den samhälleliga kontexten och hur rätten i sin tur påverkar denna. Judicial biography – biografier över domare, men också andra jurister – är ett medel. Arkivforskning i syfte att hitta enskilda människor som faktiskt konkret påverkades av rättsregler och prejudikat är ett annat. På detta sätt fördjupas förståelsen av rätten.

Inte alla tycker att denna typ av frågeställningar hör till rättsvetenskapen. Juridiken skall enligt det synsättet ägna sig åt lagar, prejudikat och andra rättsvetenskapliga framställningar och inget mer, så kallad rättsdogmatik. Vill man gå riktigt långt accepterar man inte att andra försöker vidga rättsvetenskapens intresseområde. Man kan då börja ägna sig åt vad som skulle kunna kallas dekonstruktiv rättsvetenskap; att kritisera sönder andras nya angreppssätt i stället för att bygga upp något eget. Alla nya angreppssätt behöver inte vara bra från första stund, men det är stor skillnad mellan att bidra till att göra dem bra och att förkasta dem på grund av brister i detaljer.

Vad de amerikanska rättshistorikerdagarna var fria från var såväl konstruktiv som dekonstruktiv rättsvetenskap. Rättshistorien tillåts, ja, uppmuntras, i USA gå utöver dogmatiken, och nya angreppssätt inte bara välkommnas utan anses mer eller mindre nödvändiga.

Denna öppenhet finns på många håll i Sverige och Europa också, men inte lika framträdande. Ett och annat hörn i den gamla världen har att lära av den nya.

Om Martin Sunnqvist

Jur.dr i rättshistoria, rådman vid Malmö tingsrätt
Det här inlägget postades i Juridisk metod, Rättshistoria. Bokmärk permalänken.