I flera media har rapporterats att en domare i Göteborgs tingsrätt inte har tillåtit några kvinnor i niqab – slöja som täcker ansiktet utom ögonen – att närvara som åhörare i en rättssal. Se SvD, DN, GT. Skälet var, enligt ett citat i SvD, att domaren inte anser att han kan  ansvara för ordningen i rättssalen om han inte ser åhörarnas ansikten.

Vilken klädsel som är acceptabel för åhörare i en rättssal är ett känsligt kapitel. JO har i några beslut tagit ställning till vad som kan anses gälla, se här. När en domare upprätthåller ordningen i en rättssal kan hon eller han meddela de föreskrifter som behövs för att rättegången ska kunna genomföras utan störande inslag, och detta gäller även i fall ”där en åhörare är klädd – eller oklädd – på sådant sätt att det med fog kan göras gällande att han därigenom stör ordningen i rättssalen. Det bör emellertid framhållas att det här inte kan vara fråga om annat än fall av ren undantagskaraktär.” En klädsel som kan uppfattas som att den innefattar en hotelse mot rätten eller övriga närvarande i rättssalen kan förbjudas av rättens ordförande, även om det kan ifrågasättas om hotelsen blir mindre påtaglig om de aktuella personerna tvingas ta av sig de aktuella klädesplaggen men i omklätt skick får vara kvar i rättsalen. Rätten har i sådana fall en annan möjlighet, nämligen att visa ut åhörarna ur rättssalen om det finns anledning anta att en målsägande eller ett vittne inte fritt kan berätta sanningen på grund av dessa åhörares närvaro.

På vilket sätt kan då en niqab hota säkerheten i domstol? Skälet är förmodligen delvis historiskt. Det är djupt rotat i europeisk kultur att om man visar ansiktet, har man fredliga avsikter. Att ta av sig hatten eller mössan när man hälsar, eller att göra honnör om man är militär, är seder som går tillbaka på att riddaren som hade fredliga avsikter öppnade hjälmen så att den han mötte kunde se hans ansikte. Omvänt gäller då att den som inte visar ansiktet kan misstänkas inte ha fredliga avsikter. När det gäller personer med rånarluvor stämmer förmodligen denna logik ofta, medan detsamma väl inte kan sägas om personer med niqab. Intressant är att det inte är ögonen utan ansiktet som är det viktiga, för bärande av solglasögon verkar inte tolkas som fientlighet.

Om det är fråga om en person som har niqab av religiösa skäl, har personen rätt till det med stöd av såväl religions- och yttrandefriheten. Det är långtifrån säkert att de rättigheterna måste stå tillbaka jämfört med ordförandens ansvar för ordningen i en rättssal. Detta ansvar har som yttersta syfte att rättegången skall kunna genomföras med värdighet, att parterna skall kunna komma till tals och att allmänheten skall kunna följa rättegången som åhörare. I de fall man har säkerhetskontroll kan det säkerställas på annat sätt att personen i fråga inte utgör ett hot. Problemet är förstås att det vara fråga om en förklädnad, som saknar allt samband med religion och kultur. På samma sätt som en rånarluva inte bör vara tillåten på en åhörare i domstol kan då en niqab bli problematisk. Och den springande punkten är att domaren aldrig kan vara helt säker på vilken av dessa situationer det är fråga om. Ett försök att undersöka om det i det enskilda fallet faktiskt finns ett säkerhetshot bakom niqaben kanske man kan kräva av domstolen. 

När det gäller målsägande och vittnen blir avvägningen en annan. Lagstiftaren har nämligen fäst stor vikt vid att en förhörspersons ansikte är synligt. En inspelning av ett vittne med ljud och bild innebär att ett nytt förhör med samma förhörsperson inte behöver hållas i högre instans – att se inspelningen bedöms som lika bra som att se förhöret i verkliga livet. Om endast ljud är inspelat kan däremot förhöret ofta behöva tas om på nytt i högre rätt. 

Den som förhörs gör detta i bevissyfte, och rätten till en rättvis rättegång gör att t.ex. anonyma vittnen kan förekomma om ens alls så med största restriktivitet, se t.ex. Anne Rambergs diskussion i denna fråga här. Parterna i målet måste kunna reagera om det är fel person som kommer för att vittna, och domstolen måste kunna se personens ansiktsuttryck för att kunna göra en fullständig bevisvärdering av ett viktigt vittnes utsaga.

När det gäller beslutet i Göteborg har det enligt uppgift anmälts till JO. Enligt den tradition som går tillbaka till 1809 är det JO som har sista ordet om denna typ av lämplighetsfrågor, och JO:s yttranden brukar anses vägledande även om de inte formellt är bindande. Förhoppningsvis kommer det så småningom ett vägledande uttalande från JO i frågan.