Tingsrätterna som författningsdomstol! Men något saknas.

Den 22 augusti skrev Henrik von Sydow krönikan Varje tingsrätt en författningsdomstol på Dagens Juridik. Jag håller med om vad han skriver. Grundlagsändringarna från i år gör utrymmet större för domstolarna att underkänna grundlagsstridig lagstiftning. Av stor vikt är att dessa grundlagsändringar kan ge domarna råg i ryggen att utföra denna uppgift. Precis som domarna kritiskt granskar att den som skall bevisa något har gjort detta, skall de kritiskt granska att lagstiftaren håller sig inom det bemyndigande grundlagen ger och de begränsningar för lagstiftningsmakten som Europakonventionen ställer upp.

Det verkar dock som om vi har några steg kvar att vandra på denna väg. Ett ganska färskt exempel är – åter – frågan om skattetilläggen. Haparanda tingsrätt har frågat EU-domstolen om systemet med både skattetillägg och straffansvar för skattebrott är förenligt med dubbelbestraffningsförbudet enligt EU-rätten (EU-domstolens mål C-617/10). En fråga är om detta alls är en EU-rättslig fråga, eftersom mervärdesskattereglerna är gemensamma men sanktionerna nationella. När Högsta domstolen den 29 juni 2011 hade uppe samma fråga i ett annat mål (B 5302-10) ansåg tre ledamöter att frågan inte var EU-rättslig och två ledamöter att den var EU-rättslig. Allt hängde på hur orden ”när medlemsstaterna tillämpar unionsrätten” skall tolkas. Tillämpas unionsrätten vid beslutande om nationella sanktioner för överträdelser av EU-rättsliga bestämmelser? Och har det någon betydelse om de citerade orden i stället lyder ”när medlemsstaterna genomför unionsrätten”? Möjligen kan man tycka att det vid sådan tveksamhet kan vara bättre att låta EU-domstolen själv avgöra om det är en fråga för den. Det får den nu trots allt möjlighet att göra, tack vare att Haparanda tingsrätt hade förekommit Högsta domstolen och skickat frågan direkt till EU-domstolen.

Attitydfrågan beträffande vilka uppgifter som ingår i dömandet kommer, som Henrik von Sydow antyder, att utvecklas över tid. Något som är värre är att alla potentiellt grundlagsrelaterade frågor inte kan komma under domstols prövning. Gunnnar Jonsson skrev i DN i förra veckan om Oraklet i Karlsruhe – den tyska författningsdomstolen – som prövade om en del åtgärder för att stötta Grekland och Euron beslutats på grundlagsenligt sätt i Tyskland. Författningsdomstolen ogiltigförklarade visserligen inte några beslut men påminde regeringen om sin grundlagsenliga skyldighet att få olika åtgärder godkända av parlamentets budgetutskott.

En författningsdomstol behövs inte för att enskilda skall få sina fri- och rättigheter respekterade i tvister som avgörs av tingsrätter och länsrätter. Det räcker med att dessa domstolar, och deras överinstanser, tar på sig uppgiften. En författningsdomstol behöver inte heller bevaka riksdagens makt mot regeringen, när det gäller meddelandet av föreskrifter. Har regeringen gått utöver sin befogenhet tillämpas inte en sådan föreskrift. De vanliga domstolarnas lagprövning täcker på så sätt över 90 % av behovet av en författningsdomstol.

Men i vissa fall, där enskildas rättigheter individuellt inte berörs, utan där det är fråga om t.ex. det gemensamma intresset av att regeringen inte kan förfoga över statsfinanserna utan riksdagens godkännande, där saknar vi fortfarande en författningsdomstol av tysk modell. Och den kommer vi med all sannolikhet att få fortsätta sakna under överskådlig tid.

Om Martin Sunnqvist

Jur.dr i rättshistoria, rådman vid Malmö tingsrätt
Det här inlägget postades i Domstol, Europakonventionen, Konstitutionell rätt, Processrätt, Straffrätt. Bokmärk permalänken.