Domaredens själ och begriplighet

Glädjande nog har Domarlagsutredningens betänkande kommenterats av Gustaf Almkvist på ledarplats i SvD. I detta betänkande, SOU 2011:42, finns en hel del som borde väcka debattlustan bland dem som intresserar sig för rättsstaten och domarnas oavhängighet. Bland det bästa i utredningen är ett förbättrat lagstöd för domarnas förordnanden. Mer diskutabla är utredningens slutsatser om domstolarnas administrativa verksamhet i förhållande till den dömande verksamheten.

Men domareden är det som har väckt ledarsidans intresse, och det är vackert så. Jag har själv bistått utredningen i fråga om edens historiska bakgrund och tänkbara nya utformning. Dagens ed har sina rötter tillbaka till 1340-talet och har gjorts om bl.a. på 1600-talet. Bortsett från en del religiösa inslag har den haft ungefär samma lydelse som nu från år 1734.

I eden lovar domaren bl.a. att döma efter bästa förstånd och samvete, att vara opartisk, att inte göra någon oskyldig skyldig eller skyldig oskyldig och att iaktta sekretessen.

Innehållet är det inget fel på. Problemet är bara att eden innehåller en del ord som för de flesta är obegripliga och en mening som är så invecklad att den nästan bara kan missförstås.

Jag håller helt med Gustaf Almkvist om att domarnas odling av ”en känsla, en stolthet, en yrkestradition” är oerhört viktig. Vi har en tradition sedan medeltiden, förstärkt under 1600-talets professionalisering av domstolsväsendet och genom 1800-talets liberala rättsstatsidel, att bygga på.

Men ett krav på en oförändrad ed riskerar mötas av ett krav på en avskaffad ed,  just med argumentet att eden är obegriplig för dem som skall avlägga den. Om eden skall kunna bibehållas måste den vara begriplig och högtidlig på samma gång. Detta ligger rätt bra i linje med det som en gång var ambitionen med språket i 1734 års lag. Och jag tycker inte att det föreslagna edsformuläret är så tillrättalagt och tråkigt som Gustaf Almkvist gör. Det är visserligen korta meningar, men var och en innehåller klara krav på domaren som att iaktta allas likhet inför lagen eller att sträva efter sanning och rätt.

Bör då någon domared alls finnas? Mitt svar är ja. Redan dess existens är en markering av att domaren inte i första hand är en vanlig statstjänsteman utan tvärtom tjänar medborgarens rätt mot staten.

Om Martin Sunnqvist

Jur.dr i rättshistoria, rådman vid Malmö tingsrätt
Det här inlägget postades i Domstol, Konstitutionell rätt, Litteraturkommentar, Processrätt, Rättshistoria. Bokmärk permalänken.