Koppleridomen och vilka bedömningar vi faktiskt gjorde

Två företrädare för Ecpat har i dagens SvD skrivit en debattartikel om domen i kopplerimålet i Malmö. Artikeln är vilseledande.

Av åklagarens bevisning framgick inte att de som mötte målsäganden genast måste ha förstått – eller haft skälig anledning anta – att hon var under 15 år. Vi har inte, som artikelförfattarna skriver, accepterat några bortförklaringar; vi har inte behövt gå in på några eventuella bortförklaringar, eftersom redan åklagarens bevisning var för svag. Den visade inte att de tilltalade haft så långvarig eller ingående kontakt med målsäganden att de måste ha börjat undra om hon var yngre än hon själv hade sagt – hon hade uppgett att hon var 16 eller 18 år, och utifrån det underlag vi hade för bedömningen var det inte klart för de tilltalade att det var en lögn. Målsäganden hördes inte heller personligen inför tingsrätten eller hovrätten. Inte heller har vi, som artikelförfattarna skriver, talat om att målsäganden haft rätt att samtycka. I den delen undrar man om artikelförfattarna läst domen.

Om åklagaren skulle ha haft framgång, skulle det ha krävt att lagen varit annorlunda. 

Som det nu är kan rätten bara döma för våldtäkt mot barn om den tilltalade insett eller haft skälig anledning anta att målsäganden var under 15 år. Lagstiftaren skulle kunna ställa högre krav, t.ex. att den som inte gjort rimliga ansträngningar för att förvissa sig om att målsäganden var över 15 skulle göra sig skyldig till brott. Men så är lagen inte skriven.

Lagstiftaren skulle också kunna föreskriva att den som utnyttjar någons bristande förmåga att ta vara på sig själv i syfte att skaffa sig sexuellt umgänge skulle dömas för brott. Men så är lagen heller inte skriven.

Lagstiftaren skulle kunna göra om koppleribrottet – nu är det ett brott mot allmän ordning, inte ett brott som tillvaratar målsägandens intresse. Om det brottet inte bara när det är grovt tillvaratog målsägandens intresse, hade det kunnat bli tal om kränkningserättning. Men enligt gällande rätt var det inte möjligt.

Hovrätten var alltså begränsad av de bevis åklagaren lagt fram och av lagen sådan riksdagen skrivit den. Och det är som det skall vara – Sverige är en rättsstat. Men det blir inte rätt när artikelförfattarna kritiserar hovrätten för att den granskar åklagarens bevisning och för att den följer lagen.

Bättre läsning är då Anna Laestadius Larssons krönika i SvD. Den är också kritisk – och nyanserad. Och den påminner om att var och ens moraliska ansvar kvarstår:  ‘lagen gillar icke allt det hon icke straffar’, skrev redan Olaus Petri i domarreglerna.

Om Martin Sunnqvist

Jur.dr i rättshistoria, rådman vid Malmö tingsrätt
Det här inlägget postades i Domstol, Straffrätt. Bokmärk permalänken.