Haparanda tingsrätt beslutade den 23 december 2010 att ställa fem frågor till EU-domstolen. Genom frågorna vill tingsrätten ha svar på om det strider mot EU-rättens dubbelbestraffningsförbud att både påföra skattetillägg och döma för skattebrott när någon redovisat för lite skatt.

Av beslutet framgår att tingsrätten inte håller med Högsta domstolen om att de dubbla påföljderna är förenliga med dubbelbestraffningsförbudet. Se min analys av Högsta domstolens resonemang här. Också Hovrätten för Västra Sverige har i ett avgörande frångått Högsta domstolens ställningstagande.

Att dubbelbestraffningsförbudet finns både i Europakonventionen och i EU-rätten gör att svenska domstolar inte har sista ordet när det gäller skattetilläggens laglighet. Det är detta som gör att hovrätter och tingsrätter dristar sig att gå emot Högsta domstolen.

Den vanliga doktrinen om prejudikaträtten i Sverige är att Högsta domstolens prejudikat inte är formellt bindande för lägre domstolar. De tillämpas ändå lojalt av domstolarna, eftersom det är Högsta domstolens särskilda uppgift att ge ledning åt rättstillämpningen. Dessutom krävs det för att Högsta domstolen själv ska frångå sina egna prejudikat att domstolen samlas i plenum med samtliga ledamöter närvarande. Den samlade höga kompetensen i Högsta domstolen har naturligtvis också betydelse för lägre domstolars förtroende för prejudikatbildningen.

Allt detta innebär sammantaget att Högsta domstolen har sista ordet. När Högsta domstolen har talat är rättsläget klarlagt.

I mål där Europakonventionen och EU-rätten aktualiseras finns emellertid högre instanser. Högsta domstolens domar kan visserligen inte överklagas, men om Europadomstolen eller EU-domstolen skulle uttala att det av Högsta domstolen definierade rättsläget är oförenligt med Europarätten kan Högsta domstolens prejudikat inte längre tillämpas.

Detta innebär att i frågor med Europarättslig anknytning har inte Högsta domstolen sista ordet. Och det är därför lägre domstolar vågar ha en egen uppfattning – de räknar med att Europadomstolen och EU-domstolen kommer att säga att svensk rätt är oförenlig med dubbelbestraffningsförbudet. Och – det är inte osannolikt att de har rätt.