Under 1600-talet började traditionen med tingspredikan, som innebar att varje häradsting inleddes med en gudstjänst antingen i kyrkan eller tingshuset. Traditionen har levt kvar. Under 1900-talet har tingspredikan vanligen hållits en gång per år, strax efter trettonhelgen. De högsta domstolarna har haft sin motsvarighet genom att tillsammans med kungafamiljen, riksdagen och regeringen delta i en gudstjänst i Storkyrkan i anslutning till riksdagens högtidliga öppnande.

Kjell Å Modeer har i Kyrkohistorisk Årsskrift 2010 s. 195-203 presenterat en studie av förekomsten av tingspredikan numera. År 2000 arrangerade rättegångsgudstjänst vid närmare 90 procent av landets domstolar, men år 2009 har denna andel halverats. Bland de skäl som domstolarna har angett för att upphöra med traditionen finns dels sekulariseringsargument, dels argument som har med neutraliteten mellan olika trossamfund att göra. Det har inte fallit sig naturligt att behålla den i den gamla statskyrkan grundade kopplingen mellan domstolsväsendet och Svenska kyrkan.

Den amerikanske professorn Harold Berman har framhållit att det finns fyra grundläggande likheter mellan rätt och religion (Faith and Order. The Reconciliation of Law and Religion, 1993 s. 1-20). Båda använder bestämda ritualer, de är bundna av traditioner, de åberopar auktoriteter och de har anspråk på att företräda vissa universella värden. Med Bermans synsätt framstår traditionen med tingspredikan som relevant – mötet mellan juridik och religion blir till ett ömsesidigt givande och tagande. Biskopen Eva Brunnes sätt att tolka evangeliet i årets riksmötesgudstjänst – ”det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor” – som väckte starka reaktioner hos en del av de folkvalda, anknöt samtidigt till regeringsformens stadgande i 1 kap. 2 § om alla människors lika värde.

Bermans sätt att koppla samman rätt och religion är emellertid inte bara relevant för kristendomen. Inte minst inom islam är rätt och religion tätt sammanflätade, något som det är allt viktigare för domare och andra jurister att lära sig mera om. Slutligen har juridiken själv ibland utropats till religion. I USA har grundlagen och särskilt dess fri- och rättigheter betraktats som en civil religion, med Supreme Court som främsta uttolkare. Även om det ligger en del i detta är det knappast ett argument för att klippa bandet mellan rätt och religion i mera traditionell mening. Endast om det finns en dialog mellan de olika normativa system som påverkar människor finns det utrymme för den förståelse som är viktig i allt dömande.