Domstolarnas oavhängighet – verklighet och symbolik

Clarence Crafoord skriver i dagens Svenska Dagbladet en kolumn om att enskilda aldrig får offras för systemet. Det han närmare bestämt skriver om är skattetilläggen, som även jag för övrigt har diskuterat på denna blogg, och hans slutsats är:

”Det är uppenbart att HD tagit med i beräkningen att hela systemet med skattetilläggen stod på spel i fallet. Men domar mot enskilda individer, precis som exempelvis journalistiska eller vetenskapliga arbeten, måste givetvis alltid vara konsekvensneutrala. Ingen ska behöva riskera en annan – sämre – rättslig prövning bara för att det finns många andra som befinner sig i samma situation. / Domare måste alltså ha integritet. De måste döma efter övertygelse om vad som är rätt och fel – oavsett vad politiker, inflytelserika organisationer eller för den delen andra domare tycker. / Denna uppgift att fatta opartiska beslut gäller förstås även i mål där staten är part eller har särskilda intressen. Individens rätt får inte offras för systemets väl.”

Detta är ett bra exempel på att domarnas oavhängighet inte är något som är till för oss domare själva. Tvärtom – denna oavhängighet är till för att medborgarnas fri- och rättigheter skall ha ett skydd gentemot staten. Detta är visserligen en tanke som länge har varit främmande i Sverige, där staten per definition har ansetts god och där domarna har varit lojala statstjänstemän. Mer och mer har insikt dock nåtts om att en balans mellan olika statsmakter behövs även här.

Oavhängigheten måste inte bara finnas, den måste också kommuniceras genom olika symboler. I det sammanhanget är det problematiskt att Domstolsverket försöker genomdriva att samtliga domstolar har en gemensam grafisk profil, med Domstolsverkets heraldiska vapen som symbol för alla domstolar. Det är intressant att läsa vad den heraldiskt sakkunnige Elias Granqvist nyligen skrev på sin blogg:

”Domstolsväsendets vapen kunde mycket väl användas som en samlande symbol för domstolarna tillsammans och skall förstås kunna användas av Domstolsverket, men var och en av domstolarna borde inte använda detta vapen som symbol för sin egen verksamhet. I stället borde varje domstol ha sitt eget vapen. Detta skulle också underlätta identifieringen av vilken domstol som har avkunnat en viss dom. De högsta rättsinstanserna i riket, Högsta domstolen och Regeringsrätten, borde använda riksvapnet, eftersom de är den dömande maktens främsta företrädare.”

Slutsatsen är alltså att ”varje domstol borde ha sitt eget vapen” – vilket ganska många domstolar också har. Något för Domstolsverkets informationsavdelning att läsa och ta till sig. Det är nämligen så att den grafiska profilen strider mot svensk heraldisk tradition på det sättet att myndigheter bara har ett gemensamt vapen om de är underordnade samma centralmyndighet – jämför med Skatteverket eller polisväsendet. Om inte t.ex. den självständiga domstolen Svea hovrätt använder sitt eget vapen (som för övrigt är i obrutet bruk sedan 1600-talet) utan Domstolsverkets framstår den som osjälvständig och kan lika gärna byta namn till ”Domstolsverkets regionkontor i Stockholm” – namnet är för örat vad vapnet är för ögat. Denna symbolik är – milt sagt – missvisande.

Och Elias Granqvists blogginlägg har fått stöd av en heraldiskt kunnig kommunikatör som Fredrik Höglund:

”Om Elias har rätt – att det är viktigt att framhålla den enskilda domstolen som fristående myndighet – så blir plötsligt kommunikatören och heraldikern inom mig rörande överens om att domstolarna bör kommunicera sina egna vapen.”

Slutligen kan konstateras att det brukar vara besvärligt att ta ifrån människor de symboler de är vana vid och uppifrån påtvinga dem andra symboler. Den kanadensiske historikern Rafael Heydel-Mankoo har t.ex. skrivit ett intressant inlägg – med skandinaviska exempel – om att det till och med är lättare att göra genomgripande politiska förändringar om man samtidigt slår vakt om symbolerna. Det kan nog ligga en del i det. 

I vart fall är det svårt att finna goda skäl för att ta bort symboler för just den oavhängighet som samtidigt skulle stärkas.

Om Martin Sunnqvist

Jur.dr i rättshistoria, rådman vid Malmö tingsrätt
Det här inlägget postades i Domstol, Europakonventionen, Heraldik, Konstitutionell rätt, Rättshistoria. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Domstolarnas oavhängighet – verklighet och symbolik

  1. Ping: Heraldiska bloggar och bloggande heraldiker « Under Wermlandsörnen

Kommentarsfältet är stängt.