Peter Althin m.fl. har i dagens Svenska Dagbladet lyft frågan om inte ett oberoende institut bör inrättas, vilket kan granska domar och begära resning.

Det finns nog anledning att ta förslaget på allvar. Exempel finns där det har visat sig att en fällande dom varit byggd på ofullständigt eller felaktigt underlag. Men resning är och skall vara ett extraordinärt rättsmedel, som bara skall kunna användas i rena undantagsfall. Det viktigaste är alltså att det blir rätt från början.

Brottmålsprocessen bygger på att två jämbördiga parter lägger fram sin sak för rätten, som gör en objektiv prövning av bevis- och rättsfrågor. Parternas formella jämbördighet är dock en sak, den faktiska en annan. I verkligheten har åklagaren polisens alla utredningsresurser till sitt förfogande, medan försvararen inte har några utredningsresurser alls. Visserligen kan försvararen begära att förundersökningen kompletteras, men det görs då av polisen. Om försvararen åberopar ett vittne, förhörs det först av polisen. Och om det finns en teknisk utredning krävs det polisiär sakkunskap för att ifrågasätta slutsatserna. Detta innebär att försvararen och den tilltalade är i ett underläge.

Detta underläge skall kompenseras av att kraven på åklagaren är höga. Åklagarens utredning skall vara robust, det vill säga så heltäckande att det går att dra slutsatser av den med tillräcklig säkerhet. Dessutom skall den tilltalades skuld kunna ställas utom rimligt tvivel, vilket innebär att det i en tillräckligt heltäckande utredning inte skall finnas några omständigheter som ger rimliga tvivel om att den tilltalade är skyldig. Om utredningen inte är robust, eller om den är det men det finns rimliga tvivel, skall den tilltalade frikännas.

Det är inte alltid tillräckligt för en försvarare att blott påstå att bevisningen inte är robust eller att det finns rimliga tvivel. Det finns fall där utredningsmaterialet framstår som robust och bevisningen som stark men där det vid en närmare granskning visar sig att det finns brister. Försvararen kan i sådana fall behöva få fram utredningsmaterial som finns hos polisen men som inte bedömts relevant. Försvararen kan behöva sakkunskap för att förstå och förmedla till rätten vilka brister och osäkerhetsmoment det finns i en teknisk utredning. Försvararen kan också behöva hjälp med att vidta egna utredningsåtgärder.

Den oberoende granskningsinstans som Althin m.fl. föreslår skulle alltså helst engageras redan inför prövningen av åtalet i första instans. Man kan mycket väl tänka sig en fristående polisiär organisation, som kan anlitas av en offentlig försvarare, och som har befogenhet att gå igenom utredningsmaterialet, kan granska teknisk utredning och kan hålla de inledande förhören med försvarets vittnen. På så sätt skulle parterna i brottmålsprocessen bli mera jämlika. Förutsättningarna för att redan domen i första instans skall bli riktig förbättras. Och resning skulle kunna förbehållas de fall där verkligt nya uppgifter framkommit efter det normala domstolsförfarandet.