Förstärkt lagprövning i ny grundlag

I den hittills gällande lydelsen av 11 kap. 14 § regeringsformen står följande.

”Finner domstol eller annat offentligt organ att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften icke tillämpas. Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast om felet är uppenbart.”

I den nya lydelse av bestämmelsen som antogs igår står i stället:

”Finner en domstol att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas. Detsamma gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens tillkomst.
     Vid prövning enligt första stycket av en lag ska det särskilt beaktas att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag.”

En del av ändringen är att domstolarna får ett särskilt kapitel (11 kap.) för att inte blandas samman med förvaltningsmyndigheterna (12 kap.). En annan del av ändringen är att domstolarnas rätt och skyldighet att kontrollera att lagar och föreskrifter är grundlagsenliga har skärpts.

Riksdagens lagar och regeringens förordningar har hittills bara kunnat åsidosättas om grundlagsstridigheten varit uppenbar. Nu ersätts det så kallade uppenbarhetsrekvisitet med en påminnelse till domarna om att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag. Vad innebär då det?

Formuleringen är en politisk kompromiss. Tanken att grundlag går före lag har alltid varit ett argument för lagprövning och var central i det kända amerikanska avgörandet Marbury v. Madison år 1803. Idén om en rangordning där grundlag är högre än lag kan nu tyckas sjävklar, men under 1800-talet och långt in på 1900-talet gällde den bara i länder där grundlagen konstituerade själva staten, till exempel USA och Norge. I länder där grundlagen reglerade en redan existerande stats verksamhet, som till exempel 1809 års regeringsform i Sverige, ansågs länge grundlagen vara ett reglemente för kung och riksdag som domarna inte hade anledning att tillämpa. Domarna ägnade sig åt tillämpning av allmän civil- och kriminallag.

Principen att riksdagen är folkets främsta företrädare har använts som argument för att domarna skall acceptera stiftad lag. Riksdagen har ett särskilt demokratiskt mandat som domarna saknar, och då skall det krävas mycket – att felet är uppenbart – för att domarna skall gå in och överpröva riksdagens lagstiftning.

Den politiska kompromissen ligger i att idén om att grundlag går före lag å ena sidan balanseras av å andra sidan att idén om riksdagens demokratiska mandat gör domarna försiktiga att underlåta att tillämpa lagen. I kompromissen ingår även att en författningsdomstol inte infördes.

Frågan är emellertid om formuleringen att riksdagen är folkets främsta företrädare har någon reell begränsande effekt. Det är ju nämligen så att riksdagen också stiftar grundlag. Och kollisionen mellan lag och grundlag är ju då en kollision mellan två riksdagsviljor, två viljor uttryckta av folkets främsta företrädare. Och den vilja som väger tyngst är grundlagens.

Detta talar för att lagprövningen kommer att öka i betydelse. Eftersom ingen författningsdomstol införs måste dessutom varje domare agera som sådan. Fri- och rättighetsskyddet har härigenom stärkts.

Om Martin Sunnqvist

Jur.dr i rättshistoria, rådman vid Malmö tingsrätt
Det här inlägget postades i Domstol, Konstitutionell rätt, Rättshistoria. Bokmärk permalänken.