Beatrice Ask har på DN Debatt den 22 november förespråkat bättre statistik och bättre forsknings- och utvecklingsarbete i rättsväsendet. Det är väl bra. Vad som oroar är emellertid det sätt att se på förhållandet mellan domstolar och myndigheter som hon ger uttryck för. Några citat:

”För att rättskedjan i sin helhet ska kunna utvecklas så att den fungerar optimalt är det naturligtvis nödvändigt att forsknings- och utvecklingsverksamheten spänner över de olika länkarna i kedjan. Att de olika myndigheterna känner till varandras forskning och samordnar den samt låter varandra ta del av resultaten är en förutsättning för att vi ska få full valuta för de pengar samhället satsar på rättsväsendet.”

”Brottsmålskedjan omfattar många myndigheter. Det handlar om Rikspolisstyrelsen och länspolismyndigheterna, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Sveriges domstolar, Kriminalvården, Brottsoffermyndigheten och Rättsmedicinalverket. — I Brå:s uppdrag sägs att rättskedjeperspektivet ska genomsyra dess utvärderingsverksamhet och att rådet ska verka för och stödja hela rättskedjan.”

I den nya grundlag som, om allt går som förväntat, antas idag, införs en symboliskt viktig skillnad mellan domstolar och myndigheter. Myndigheterna är underordnade regeringen och verkställer dess och domstolarnas beslut. Domstolarna är oavhängiga och ger medborgarna möjlighet till oberoende prövning och granskning.

Det måste visserligen uppmärksammas vid resursfördelningen att åtgärder i en verksamhet i rättsväsendet ger effekter i andra verksamheter. Effektivare polis ger mer arbete åt åklagarna, vilket ger domstolen fler mål att pröva, vilket i sin tur kan ge mer arbete åt Kriminalvården. Kommunikationen mellan verksamheterna kan också förbättras genom att den sker elektroniskt i stället för per post.

Denna rättskedjetanke av praktisk art får emellertid inte överdrivas. Begreppet ”rättskedjan” ger rent allmänt det intrycket att polisens utredning leder fram till straffverkställighet och att åklagarens och domstolens prövning är mer eller mindre betydelselösa mellanled. I själva verket är domstolsprövningen av helt annan art än myndigheternas prövning. Den skall vara en ny, öppen och förutsättningslös prövning av det material de två jämbördiga parterna lägger fram. Domstolens främsta uppgift är att frikänna, det är ingen annan som gör det, för att citera en före detta president i Skånska hovrätten.

Använder man metaforen ”rättskedjan” har man missuppfattat domstolarnas funktion. Det är beklagligt att det fortfarande finns de som gör det.