Mänskliga rättigheter och skyldigheter

Samuel Pufendorf var den ene av Lunds universitets två första juridikprofessorer år 1668. Genom boken De officio hominis (Om människans plikter 1673) har han gjort sig känd som en av dem som talade om skyldigheter snarare än rättigheter. I nutida teori brukar begreppen höra samman, så att den enes rättighet motsvaras av den andres skyldighet.

Mänskliga fri- och rättigheter, som yttrandefrihet, religionsfrihet och skyddet för familjeliv och egendom, gäller i första hand mot staten. I de fall internationella konventioner, såsom Europakonventionen, ger rättigheter åt den enskilde är meningen att staten skall ha motsvarande skyldigheter. En aktuell fråga är i vilken mån sådana rättigheter kan motsvaras av skyldigheter hos andra enskilda. Hur skall till exempel statens skyldighet att skydda rätten till privatlivet och rätten till yttrandefrihet balanseras mellan två parter där den ena anser att privatlivet begränsas och den andra att yttrandefriheten begränsas? Frågan är aktuell i två mål i Europadomstolen, mellan Axel Springer AG och Tyskland samt von Hannover och Tyskland, som tillsammans prövas i Grand Chamber. Se här.

Den förste nordiske domare som ålade enskilda skyldigheter enligt internationell rätt, det vill säga utan stöd i nationell rätt, var troligen den norske høyesterettsdomaren Schjelderup. I rättsfallet Rt. 1947 s. 434 argumenterade han för att det folkrättsliga tortyrförbudet var direkt tillämpligt oavsett om det inkorporerats i norsk rätt. Även om folkrätten i första hand gällde stater emellan, kunde han stödja sig på en dom från U.S. Supreme Court, en artikel av Lord Wright, ordförande  i den internationella krigsförbrytarkommissionen, och domen från Nürnbergrättegången. Det förhållandet att de aktuella gärningarna inte var uttryckligen förbjudna i norsk strafflag hade inte någon betydelse eftersom de var förbjudna enligt folkrätten. De andra domarna hade en annan argumentation, som gick ut på att det fanns norsk lag som kunde tillämpas utan att legalitetsprincipen och förbudet mot retroaktiv lagstiftning åsidosattes.

Schjelderups resonemang är intressant inte bara mot bakgrund av den speciella rättsliga situation som rådde när uppgörelsen med de norrmän som samarbetat med den tyska ockupationsmakten skulle ske. Det är också intressant eftersom det visar att inte ens den starkaste rättsstatliga principen, att ingen får straffas för brott som inte var straffbelagda enligt nationellt bindande rätt vid gärningstidpunkten, är helt utan undantag. Samtidigt krävs det oerhört starka motstående intressen – motstående fri- och rättigheter – för att undantag skall kunna göras.

När man talar om rättigheter bör man först förvissa sig om att det finns motstående skyldigheter. I nästa led kan man analysera om det finns ömsesidiga rättigheter och skyldigheter och hur de i så fall skall avvägas mot varandra, till exmepel när det gäller rätten till privatlivet och rätten till yttrandefrihet. Men om man inte tänker ålägga någon en skyldighet bör man inte tala om en rättighet heller. Därför anser jag, till skillnad från några debattörer i dagens SvD, inte att det är särskilt bra att tala om vatten som en mänsklig rättighet, om man inte tänker sig att någon skall ha motsvarande skyldighet att tillhandahålla detta vatten. Enligt artikeln: ”Varför visar inte Sverige ett starkare stöd för rätten till vatten och sanitet? Sverige har internationellt ett gott rykte för sitt biståndsarbete och för att gå i bräschen för frågor som rör mänskliga rättigheter. Men i denna fråga har Sverige intagit en närmast negativ hållning. I dagens läge har en majoritet av jordens länder erkänt vatten och sanitet som en mänsklig rättighet. Att erkänna denna rätt är inte liktydigt med att förbinda sig att ordna gratis tillgång till vatten och toaletter. Det är inte heller ett hinder för att låta privata aktörer sköta distributionen, så länge staten har god insyn och försäkrar sig om att rättvis prissättning sker. Snarare handlar det om en uttalad ambition att utifrån lokala och regionala villkor skapa de bästa förutsättningarna för att främja tillgången för alla grupper i samhället. Att i detta sammanhang hänvisa till en mänsklig rättighet har redan visat sig stimulera konkreta resultat.”

Ambitionen är vällovlig, och tillgång till vatten är ovärderlig för människan. Men om man inte menar allvar med rättigheten, om ingen har en motsvarande skyldighet som kan utkrävas mot denne, riskerar man att urvattna (en kanske alltför närliggande metafor i sammanhanget) de verkliga mänskliga rättigheterna – yttrandefriheten, rätten till en rättvis rättegång, skyddet mot tortyr etc. – som i domstol (i Europa på övernationell nivå) kan utkrävas mot den egna staten.

Om Martin Sunnqvist

Jur.dr i rättshistoria, rådman vid Malmö tingsrätt
Det här inlägget postades i Europakonventionen, Konstitutionell rätt, Rättshistoria. Bokmärk permalänken.