Sedermera presidenten i Göta hovrätt, S. A. Leijonhufvud, beskrev i sina minnesteckningar hur det gick till i tingshuset i Lenhovda när han år 1804-1806 var notarie där hos lagmannen Johan Bergencreutz, häradshövdning i Uppvidinge och Konga härad 1776-1829:

”När den gamle Bergencreutz, som redan då i mera än trettio år oafbrutet skiftat rättvisan på detta ställe, tog in sitt säte och begynte göromålen, blef det tyst, vördnadsfullt, tillförsikt och förhoppningar bland allmogen, som kände igen sin domare och lärt sig att anse honom för en lefvande sinnebild af lagskipningens oförvitlige tjenare. Jag har ingenstädes, icke ens i högsta domstolen, sett mera allvar, mera ordning och mera yttre anständighet i skick än här.”

Beskrivningen är ett exempel på hur domare och allmänhet samverkade under häradstingen. På den tiden kom inte bara de berörda parterna till rättegångarna, utan lokalbefolkningen samlades i och kring tingshuset och följde med förhandlingarna. Detta bottnade säkerligen inte i ett intresse av att lära sig mera om rättegångsförfarandet, utan hade att göra med att man måste vänta tills ens mål togs upp eller att man var nyfiken på hur det skulle gå för grannarna i deras mål. Ändå ledde detta deltagande självklart till att allmänheten ”på köpet” fick kunskap om hur målen handlades och vilka regler som gällde, och eftersom ombuden var få hade man nytta av detta om man själv blev part i ett mål, vilket man förr eller senare blev. Som Leijonhufvud noterade kunde deltagandet och den därmed förvärvade kunskapen också leda till att allmänheten fick förtroende för sin domare.

Under 1900-talet har allmänhetens deltagande i rättskipningen förändrats. Inte många är i dag åhörare vid rättegångar. Den som har haft en engagerad samhällskunskapslärare har kanske med skolan fått se och lyssna på en förhandling. Som en följd alltför närgången mediabevakning av parter i uppmärksammade mål infördes i England på tidigt 1900-tal ett förbud att fotografera i rättssalarna, och det förbudet infördes också i Sverige. Allmänheten kan alltså inte följa rättegångarna via TV eller internet.

Så länge det fanns 99 tingsrätter i landet blev många av de mindre tingsrätterna omskrivna i lokalpressen på ett sådant sätt att allmänheten i viss mån fortfarande kunde känna igen sin domare. Med de senaste årens tingsrättsnedläggningar har avståndet mellan domare och allmänhet ökat och rättskipningen anonymiserats. Kvar som länk mellan rättskipning och allmänhet är nämndemännen, som i allt väsentligt är goda ambassadörer för domstolarna i förhållande till allmänheten.

Domare har också traditionellt varit försiktiga med att uttala sig i den allmänna debatten. Om frågor uppkommit i avgjorda mål har synsättet väl varit att allt relevant sagts i domen, men om domen inte läses av allmänheten hjälper det föga. I många andra länder läggs anonymiserade domar ut på domstolarnas hemsidor, men i Sverige görs detta endast med ett fåtal, prejudicerande, avgöranden. Om avgörandena inte ens är lätta att få tillgång till, är förstås risken för att missförstånd uppkommer och sprids stor.

Internet kan idag åtminstone till viss del fylla samma funktion som det personliga mötet mellan domare och allmänhet i tingssalen eller utanför tingshuset gjorde för 100 eller 200 år sedan. För 200 år sedan svarade säkerligen lagmannen Bergencreutz på en bondes frågor utanför tingshuset i Lenhovda, omgiven av ett antal andra representanter för allmänheten. Säkerligen vågade man på den tiden inte i någon större utsträckning öppet ifrågasätta lagmannens svar, men han var i alla fall tillgänglig. På samma sätt kan och bör dagens domare delta i samtalet med allmänheten där allmänheten finns – på internet, nutidens tingshusbacke.